Jag vet inte om jag har blivit väldigt oandlig och ”förvärldsligad”. Men mitt hjärta gråter allt för ofta när jag ser/hör hur man i kyrkan pratar om och bemöter sårade människor.
Har vi blivit rädda för att verkligen möta dessa människor?
Man pratar hela tiden om den sårade människans ansvar. Senast idag fick jag en inbjudan till Celebrate Recovery där två av de tre första punkterna i beskrivningen är ” ser framåt (i stället för att älta det förflutna)” och ”betonar personligt ansvar.” Redan här känner jag hur tungt de blev, vist detta är säkert jätte bra om man har det lite ”normal tufft”. Men när man drabbats av livets mörka sidor och benen är undan slagna då är det inte lätt. Då kanske de inte handlar om ältande utan om att bearbeta genom att få berätta om samma sak om och om igen. Och vist har alla ett eget ansvar för sitt liv.
Men vart har vårt medmänskliga ansvar tagit vägen?
Först i femte punkten är det en rad om vårt behov av varandra för att växa andligt och känslomässigt.
Jesus sa bär varandras bördor. (Galaterbrevet 6:2) Gud skapade oss till sociala individer som behöver varandra. Vilket gör att jag är helt övertygad om att när Han sa bär varandras bördor så menade Han att vi verkligen skulle finnas där för varandra. Lyssna och stötta genom både sjukdom och smärta. Vi ska precis som den lame mannens vänner vårda om våra medmänniskor.
Min bild av kristna var att de skulle vara en samling människor som man kände igen på deras kärlek till varandra och omvärlden där Jesu kärlek fick lysa genom deras liv och handlingar.
Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.
(Joh 13:34-35)
Men tyvärr är det inte riktigt min upplevelse, idag när man delar en smärta så möts man omedelbart av orden ”jag ska be för dig” och misstolka mig inte nu jag tror verkligen på bönens makt. Jag har varit med och bett för sjuka och de har blivit helade och jag tror verkligen på Guds förmåga. MEN de orden känns som de används som en sköld som ett sätt att slippa möta det jobbiga.
När jag egentligen tror att Jesus vill att vi likt Honom skall ta oss tid och sätta oss ner och lyssna och bli delaktiga i våra medmänniskors kamp. Det kan handla om allt från att låta någon som varit med om ett trauma (eller många) får sitta ner och berätta i bland om och om igen. Att inte bemöta denne med den allt för vanliga kommentaren att han/hon ska sluta älta, sluta vända på varje sten. Genom att säga sådana kommentarer skadar man mer än man hjälper. Men de kan även vara att åka o handla åt någon gammal eller sjuk som inte klarar det själv. Hjälpa den ensamstående mamman med barnpassning eller ringa den ensamma eller hälsa på den sjuka. Visa medmänsklighet och finnas där.
Den hemska sanningen är att i dagens samhälle så upplever jag att de ofrälsta är betydligt bättre på detta och de kan inte vara rätt. Vi som ska vara ljus i mörkret har inte råd att gömma oss bakom en bön. För då får inte bönen den makt som den är tänkt att ha.
Självklart ska vi be för våra medmänniskor och deras behov men det ska inte vara ett substitut för att själv bli delaktig.
Jag har haft turen att få vänner som funnits där för mig i svåra tider. Men tyvärr har jag då jag sökt själavård inte möts av annat än just ”jag ska be för dig” men aldrig någon som hade tid att lyssna och verkligen förstå allvaret.
Att våga lyssna utan att döma är en konst men är så otroligt viktigt, för om vi tar oss tid och börjar möta de sargade och sårade skarorna i världen så kommer Jesu kärlek att börja spridas genom oss och där igenom kommer hjärtan att bli helade.
Jag tror att vi är kallade till att vara själsliga sjuksköterskor i världen, Gud som läkare är den som ger läkedom men som sjuksköterskor har vi ansvar för att finnas där och förbinda såren och trösta och hjälpa. Såren hos våra medmänniskor är av olika karaktär, vissa av dem är riktigt djupa och trasiga så som övergrepp, misshandel, mobbing, krig, tortyr och död. När vi möter dessa medmänniskor behöver vi möta dem med mildhet, kärlek och tid. Det tar tid att öppna sig och våga ta emot läkedom. Många av dem som levt många år under helvetiska förhållanden är tyngda av skam och skuldkänslor som är så djupa att de nästan förintar dem. Då kan man inte komma med checka tillrop om att man ska sluta älta och se framåt. En sådan kommentar kommer då bara uppfattas som att ytterligare en trampar på dem. Nej vi behöver gå bredvid dem under lång tid stötta, hjälpa, lyssna och älska dem.
Lika dant så är vi väldigt snabba med att peka på vad som är synd och visa avsky inför det. I stället för att välkomna människor med öppna kärleksfulla armar in i gemenskapen. Och lita på att Gud kommer arbeta på deras hjärtan när tiden är inne.
I stället hytter vi med pekfingrarna och talar om hur hemska synderna är och följden blir att människor stänger sina hjärtan.
Jag menar inte att vi ska skämmas för Bibelns ord inte alls men bibelns direktiv är ju främst för oss som faktiskt redan är kristna och vill leva efter Hans vilja. Och om man läser bibeln så ser vi att de få gånger Jesus verkligen sätter ner foten och säger i från oftast sker då Han talar med präster och andra lärda män. Så i stället för att projektera över alla direktiv på dem som ännu inte är troende så kanske vi ska fokusera det tillbaka där det ska vara nämligen på oss själva.
Gud gör ingen skillnad på synd och synd det är lika fel att ljuga som att begå äktenskaps brott osv så i stället för att peka med hela handen på de fel som de okristna människorna har så låt oss börja med oss själva. Låt oss ta ur bjälken ur vårt eget öga. För genom att ställa oss och predika för de ofrälsta om deras synd och där med bygga murar mellan oss så tror jag vi arbetar precis tvärt emot de Jesus vill. Jesus vill att vi ska öppna upp armarna och välkomna människor in i en kärleksfull gemenskap. Och där igenom sprida Hans kärlek till alla folk. För Jag är helt övertygad om att den som får Jesus in i sitt hjärta kommer Gud, i sin tid, att börja arbeta i och denne kommer Gud leda till förändring. Denne kommer att börja söka svar och då kan vi finnas där och leda och stötta i KÄRLEK.
